Back to Access
SE 
Vocational programmes
Slutsatser (> Conclusions)
Nationella slutsatser: Sverige

Göran Årman
Stockholm Institute of Education

February 2000 (revised) 

Reference: SE: Vocational Programmes.


Allmänt kan sägas att yrkesutbildning har tilldragit sig ett visst intresse både i politiska cirklar och bland representanter involverade i olika former av industri och, åtminstone i Sverige, särskilt från tillverkningsindustrin. I Sverige har ett av slagorden varit kompetens, emellertid har tolkningen av detta begrepp, vilket man kunde förvänta sig, varit något olika beroende på i vilken arena det har diskuterats. I en vid mening kan förbättrad kompetens, bortsett från den yrkesmässiga innebörden, leda till jämlikhet. Yrkesutbildningen akademiserades i en ansats att göra det möjligt för studenter vilka valt denna utbildningsväg att få tillgång till utbildning på högskole- och universitetsnivå.
    Då yrkesutbildningen expanderar på akademiska området så är den på sätt och vis underkastad rådande traditioner och kultur från detta område. Studenter vilka utnyttjar möjligheterna av det utökade teoretiska innehållet vill utan tvivel dra nytta av reformen medan de med en mer praktisk disposition kommer att se den som en belastning. Vissa program är betraktade som mindre prestigefyllda än andra, en åsikt inte bara uttalad av studenterna utan även från lärare. Dessa skillnader i status och prestige mellan lärare och som en konsekvens även studenterna kan möjligen bero på att yrkeslärarna jämfört med lärare i teoretiska ämnen har en betydligt mindre omfattning av akademisk utbildning.
    En av ambitionerna med förändringarna av gymnasieskolan genom åren, inte bara den senaste reformen, har varit att minska den sociala klyftan mellan de olika utbildningsvägarna och deltagarna. Detta har inte skett, det finns även indikationer att klyftan har vidgats. Attraktionen hos vissa av de yrkesinriktade programmen är låg, särskilt Industriprogrammet där svårigheter att rekrytera elever har upplevts. 
    Lärarna har mött utmaningar med den nya läroplanen. Inte alla lärare har kunskap om motiven och den underliggande filosofin kring reformen. Det finns exempel på lärare vilka känner till reformen men inte accepterar den och andra vilka har funnit bekräftelse på att deras  sätt att undervisa varit i linje med reformen. Det är också en allt större grupp av lärare vilka ser reformen som en möjlighet att förnya sina pedagogiska och didaktiska former att undervisa och där både de själva  och studenterna finner det stimulerande och uppmuntrande. I inledningen av reformen betraktades samarbete mellan lärare som svårare än i det gamla systemet. Idag är det en ökande grad av kontakt mellan lärare och den verkliga utvecklingspotentialen, vilket vår nationella studie bekräftar, ligger vid skolor där lärare i yrkesämnen och lärare i teoretiska ämnen samarbetar för att integrera sina respektive ämnen.
Den Svenska läroplanen lämnar frihet för såväl studenternas val av vissa kurser och lärarnas former att undervisa. Yrkesundervisning i denna form är inte avsedd att vara en komplett undervisning till ett specifikt yrke utan snarare en förberedande yrkesundervisning där arbetsgivaren ska avsluta utbildningen till specialistnivå. I det tidigare systemet var det ungefär 500 studievägar vilka i nuvarande reform reducerats till 16 program uppdelat på 50 grenar varav 43 är yrkesinriktade. Det  finns en inbyggd svaghet med detta system då vissa arbetsgivare (mindre företag) inte har resurser att investera i utbildning utan hellre anställer utbildad arbetskraft. I det Norska systemet kan studenterna dra nytta  av en 2 årig lärlingsperiod vid en utvald arbetsplats. Detta kan jämföras med 15 veckor i det Svenska systemet. I en studie från Skolverket 1998 visas att inom alla yrkesinriktade program fanns det svårigheter att finna lämpliga APU-platser, detta trots stöd från industrin. I genomsnitt har endast 63% i årskurs 3 den APU-plats de är berättigade till. Det är beydande skillnader mellan programmen vad gäller att skaffa APU-platser. De mest framgångsrika är Omvårdnads- och Barn och fritidsprogrammet, båda med inriktning mot den offentliga sektorn. I ett försök att ändra situationen till det bättre menar skolrepresentanter att de avser att utvidga samarbetet mellan skolan och företagen och mellan yrkeslärare och handledare vid APU-platserna.

Det kan antagas att i framtiden modeller med inslag av lärlingsutbildning kommer att studeras t.ex. den tyska modellen. Tvärtemot den allmänna uppfattningen finns det en existerande lärlingsutbildning i Sverige, dock endast med en handfull studenter. En organisation med delat ansvar mellan kommuner och arbetsgivare anses vara orsaken tillsammans med den rådande lagstiftningen vilken ser studenterna som en anställd bland andra.
    Reformen har inneburet att efterfrågan på stödinsatser av olika slag har ökat på vissa program. Problembilden visar sig dock olika på de olika programmen. På vissa program är det den ökande heterogeniteten i elevgruppen som skapat en ny situation, i andra tillkommer problem med att många elever är lågpresterande i vissa kärnämnen, särskilt i matematik. Att knappt 50% av eleverna som lämnade Industriprogrammet 1997 har grundläggande behörighet till universitets- och högskolestudier är en allvarlig signal som visar att åtgärder behövs. Detta måste dock betraktas utifrån de mycket svaga resultaten i vissa kärnämnen vid inträdet till gymnasieskolan.
.
Under framskridandet med INTEQUAL/DUOQUAL har det framkommit att de flesta deltagarländerna har en samstämmig syn på behovet av kärnämnen i yrkesutbildningen såväl för att öka den allmänna kompetensnivån som att göra studenterna mer flexibla på arbetsmarknaden och att förstärka den sociala integreringen.

References:
Skolverket; ”Samverkan skola arbetsliv” 1998.

Top of the page
 First set up: 19/01/2000
Latest update: 09/03/2000
 Contact: Sabine Manning
© WIFO